Det här med känslor lite all over the place

             2014-10-30 @ 23:17:05
När det kommer till mina känslor har jag befunnit mig i en känslomässig bergochdalbana ett tag och jag börjar bli riktigt trött på den här åkturen nu. Det har hänt så mycket på så kort tid att jag inte riktigt har hunnit med, det känns lite som att känslorna försöker komma ikapp. Jag har inte riktigt varit mig själv på sistone, min vanliga hopp-och-studs energi har hållit sig på avstånd ett tag och det känns lite tråkigt. Så nu blir det att ladda om och köra på positivitet istället och hålla tummarna för mer hopp och studs framöver! Jag får hoppas att senaste tidens otur vänder nu också, det blir så mycket lättare att vara positiv när inte allt går emot en.


Det här med att åka ambulans

             2014-07-18 @ 00:05:02
Igår fick jag min premiärtur i en ambulans, följt av några jobbiga timmar på akuten. Att behöva spendera större delen av natten på akuten var inte riktigt vad jag hade planerat, men har man så ont i magen att man bara skakar och gråter är det bara att gilla läget och följa med. Min syster följde med mig och mamma fick ta hand om plutt och jag hade ingen aning om vad som skulle hända.

Väl på akuten insåg jag mer än någonsin att mitt främsta vapen i obekväma situationer är min humor, det spelar tydligen ingen roll hur ont jag har, jag säger helknäppa saker iallafall. Well, det lättade iallafall upp stämningen lite, även om både läkaren och sköterskorna måste ha tyckt att jag var helknäpp.

Efter provtagningar och undersökningar misstänktes blindtarmsinflammation, men efter röntgenundersökningen syntes ingenting på bilderna, vilket helt enkelt betyder - avvakta. Eftersom smärtan inte var lika påtaglig och testerna än så länge såg bra ut fick jag till slut åka hem. Jag har nog aldrig saknat min säng så mycket som jag gjorde de sista timmarna på akuten och jag stod inte ut med den där jäkla infarten i armen så när de frågade om jag ville åka hem var jag rätt snabb på att svara ja. Hade jag varit piggare hade jag kanske krävt mer undersökningar, men det kändes bättre att få åka hem och sova. Nu är det bara att avvakta och hoppas på att smärtan försvinner helt, jag är nämligen inte så sugen på att spendera mer tid på sjukhuset...




Det där med sjukhus, not that fun...

Det här med saknad

             2014-06-26 @ 21:02:58
När sommaren börjar komma igång smyger sig alltid saknaden på, saknaden efter allt det där som en gång var precis som jag ville ha det men som sen slets ifrån mig på ett ögonblick. Varje år är det samma sak, men jag börjar bli bättre på att hantera den där saknaden och omvandla den till någonting positivt istället. En saknad som inte är riktigt lika lätt att göra om till någonting annat är saknaden efter plutt som just nu är iväg på semester med sin pappa. Tre veckor borta från plutt är riktigt tufft, men det känns bra att veta att när jag utstått de här tre veckorna kommer han vara hos mig lika länge. En vecka har han varit borta hittills och just nu befinner sig plutt på Mallorca och solar och badar. Som han har längtat efter att få flyga flygplan, det ska bli riktigt kul att få höra allt om hans resa när han kommer tillbaka. Men fram tills dess försöker jag fylla ut min tid med så mycket som möjligt, hittills har jag jobbat men med bara ett par dagar på jobbet kvar börjar jag så smått planera vad jag ska hitta på när jag äntligen är ledig. Min första ordentliga ledighet på flera år, ni anar inte hur mycket jag längtar!
 
Längtar efter sol och bad med plutt!
(Bilder från förra sommaren)

Om att vara den man är.

             2014-06-06 @ 10:18:52
Ni som känner mig vet att jag är en sån där person som tänker väldigt mycket, på allt och ingenting. På senaste tiden har jag tänkt en hel del på det här med att vara den man är. Jag är en person som alltid velat att folk ska tycka om mig, om jag tycker om personen i fråga eller inte har inte spelat någon roll så länge de tycker om mig. Det är ett ganska självdestruktivt sätt att leva och jag kan inte riktigt förstå varför just den grejen varit så fruktansvärt viktig för mig. Men på senare tid har det hänt någonting med mig och jag börjar känna att jag struntar fullständigt i om andra tycker om mig eller inte, för jag kan inte vara någonting annat än mig själv. Vill någon ogilla mig för att jag är som jag är får de göra det, en sån person behöver jag ändå inte ha i mitt liv. På senare tid har jag haft turen att träffa flera nya människor som tycker om mig precis för den jag är och mer än så behöver jag inte. Jag är trött på att livet är ett spel för så många människor och jag känner för att dra mig ur det där spelet helt och hållet. Jag vill ha ett genuint liv, med genuina människor, genuina händelser och framför allt genuina känslor! 
 
De senaste fyra åren av mitt liv har till stor del gått ut på att hitta tillbaka till mig själv, jag har rannsakat mig själv och grävt på djupet för att hitta den person jag en gång var, innan all skit hände. Det har alltså tagit mig fyra år och äntligen har jag hittat en person inom mig som jag faktiskt känner igen. Jag har många runt omkring mig att tacka, men mest av allt borde jag nog tacka mig själv för att jag äntligen insett att jag faktiskt är värd någonting. Att börja om från noll med att bygga upp sig själv är ingen lätt uppgift, men nu börjar jag känna att jag faktiskt har klarat av det. Livet har varit på paus länge, jag har snuddat vid play-knappen ett tag nu men nu är det dags att trycka in den ordentligt. Livet, here I come!
 
 
 

Låg självkänsla & höga krav

             2014-03-09 @ 21:49:44
Jag har en tendens att alltid nedvärdera mig själv och allt jag gör. Det här är inte någonting jag reflekterat nämnvärt över tidigare, men något som konstant påverkat mitt mående. Jag har väl egentligen inte tänkt på det så mycket förrän folk börjat påpeka det för mig. Det som verkligen fick mig att börja fundera var när jag under mitt skrivande av examensarbetet fick kommentarer av en lärare som frågade mig varför jag nedvärderar mitt eget arbete konstant i texten, något jag själv aldrig ens hade kunnat se om inte han hade påpekat det. Jag hade inte ens tänkt så långt som att mina ordval hela tiden verkligen skrek ut ursäkter för mitt arbete, om man läste mellan raderna. Sen dess har jag börjat tänka mer och mer på det där med förminskandet av mig själv och alla ursäkter som ständigt far omkring, bara för att jag är jag. 
 
Min självkänsla har varit nere på botten en sväng, men när jag upptäckte det kände jag att det var på tiden att göra någonting åt det. Jag kan inte ständigt nedvärdera mig själv och be om ursäkt för allt jag säger och gör. Jag ska inte behöva be om ursäkt för att jag är jag, vilket jag har gjort alldeles för länge nu. Jag har alltid haft alldeles för höga krav på mig själv, krav som jag känner att jag måste uppfylla - men inte för min egen skull, nej, alltid för någon annans skull. Att ständigt försöka passa in och vara andra till lags är väldigt utmattande och man suddar ut sig själv mer och mer. Jag har varit en kameleont, en expert på att snabbt som ögat läsa av situationer och människor och utifrån det utläsa vad som förväntas av mig. På det sättet har jag levt i ganska många år nu och det är ytterst sällan någon genomskådat mig. Jag har blivit så van vid att vara som andra förväntar sig att jag inte ens behövt fundera på det längre, det har gått per automatik. Men det är inte så jag vill leva, jag vill vara bland folk som vill vara med mig för att jag är jag.
 
Nu när jag äntligen kan se allt det här själv känner jag att det är dags att göra någonting åt det och jag måste säga att det går framåt. Jag har börjat inse att det jag har att säga också är viktigt, att jag spelar roll och att ingen annan kan berätta för mig om vad som är rätt och fel. Många gånger får jag dåligt samvete för olika saker, oftast för saker gällande min föräldraroll, men även saker gällande min vuxenroll och mina vänskapsrelationer. Jag har börjat fundera på vad det är som gör att jag plötsligt får så dåligt samvete och det är nästan alltid att jag känner att jag inte lyckats uppnå vad jag tror förväntas av mig - av andra. Jag målar upp bilder i mitt huvud på hur saker och ting "borde" vara, men nu är det dags att inse att det där bara är fantasier. Det finns inga rätt och fel i hur jag "borde" leva mitt liv, jag kan inte vara mer än mig själv och göra det bästa av vad jag har. Det är även dags att inse att det är så totalt jäkla onödigt att leva sitt liv för någon annan - att inte lyssna på sig själv utan bara på alla andra hela tiden. Mitt liv är mitt liv och jag gör så gott jag kan. 
 
Att inse det här känns befriande, jag känner att jag faktiskt bara kan vara jag, att jag är okej precis som jag är. Tycker någon annorlunda är det deras problem, inte mitt. Nu jäklar ska jag bara leva mitt liv i fortsättningen!
 
Mitt liv är mitt liv, okej?

Att komma igång med bloggandet

             2014-01-16 @ 12:20:31
Jag har den senaste tiden känt av det där kliet i fingrarna mer och mer, det där som får mig att känna att jag vill börja blogga mer, nu på en gång! Jag har haft tusen tankar och idéer om saker jag kunnat skriva om, men jag har varit dålig på att faktiskt sätta mig ner och skriva, och när jag väl satt mig har det plötsligt tagit stopp. Men nu känner jag att det är dags, det får bli som det blir och jag tänker att ringrosten försvinner väl mer och mer under tiden. Eller, ja. Hoppas kan jag ju iallafall göra. Oavsett hur dåligt det blir till en början får jag helt enkelt bita ihop och bara göra iallafall. Tids nog faller nog bitarna på plats...
 
 
 

Att ge sig själv en chans att andas

             2014-01-16 @ 11:56:46
Den senaste tiden har det mesta i mitt liv varit rätt turbulent, det har inte varit det minsta lugnt för mig under det senaste halvåret. Det har varit plugg, plugg och mera plugg, sjukdomar har löst av varandra här hemma, det har varit födelsedagar, kalas, jul, nyår, jobbsök, jobbintervjuer och jag vet inte allt annat som har dykt upp längs vägen. Hur mycket tid jag haft över för mig själv? Ingen alls vill jag nog påstå. Hur mycket tid jag haft över för att umgås med mina vänner? Alldeles för lite... Därför känns det smått surrealistiskt att ha ett litet andningshål helt plötsligt, några dagar där jag bara kan tänka på mig själv och försöka komma ikapp med allt som har hänt, utan en enda tid i världen att passa. Plutt är hos sin pappa, slutfixet av examensarbetet har jag möjlighet att vänta med några dagar och jag börjar mitt nya jobb om två och en halv vecka. I vanliga fall hade jag stressat upp mig över slutfixet på examensarbetet, men eftersom jag vet att jag har längre tid på mig än vad jag behöver kände jag den här gången att det var viktigare för mig att ta en stund där jag bara kan få tänka på mig själv. Där jag får andas. Jag ger mig själv en chans att komma i balans innan allt det där nya kommer igång på allvar.
 
Men mitt i allt kaos har det ändå hunnits med lite roligheter. Babyshower för finaste Belliboll bland annat.
 

Det här med tid

             2013-10-24 @ 21:08:32
Jag började tänka lite på allt jag gått igenom de senaste åren och såhär i efterhand fattar jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckades ta mig igenom allt. Mycket har hänt och många förändringar har det blivit. En sak jag började tänka lite extra på var det här med tid. För två år sen var jag och plutt inne på sluttampen av pendlandet fram och tillbaka till dagis i Kumla, ett pendlande som kostade mig 5-6 timmar om dagen bara i restid (inklusive väntan emellan buss och tåg). Helt galet, hur stod jag ut!? Men sen, för snart två år sen, slapp vi äntligen pendlandet och fick en promenad på fem minuter för att ta oss till dagis. Stor skillnad! Jag kommer ihåg att jag i början inte visste vad jag skulle göra av all extra tid, det fanns ju plötsligt närmare 6 timmar mer av dagen att spendera! Dock vänjer man sig ganska snabbt och den där tiden fylldes ut med både det ena och det andra. Nu är jag så van vid all den där extra tiden att jag till och med kan tycka att jag har för lite tid emellanåt. Galet! Men i fortsättningen ska jag försöka komma ihåg att jag faktiskt har 6 timmar mer om dagarna nu än för två år sen, det finns ingen mening med att påstå att tiden inte räcker till. Det handlar nog snarare om vad jag väljer att göra av den.



Det handlar om prioriteringar gott folk!


Om att trivas

             2013-09-10 @ 19:33:14
Första gången jag kan minnas att jag började tänka att det var en förskola jag ville jobba på var när jag i åttan praoade på en småbarnsavdelning i två veckor. Att jag fortfarande kände mig lockad av det, trots att jag var sjuk hälften av tiden (magsjuk, höstblåsor och en röst som försvann så totalt att jag inte ens kunde få fram ett pip) kommer nog alltid att förbli en gåta för mig. Men så var det, jag trivdes som fisken i vattnet och det var nog den tvåveckorsperioden av mitt liv som fick mig att välja att söka in till just lärarprogrammet och ingen annan utbildning.
 
När jag påbörjade min utbildning för snart fyra år sen hade jag ganska höga förväntningar och tänkte att det skulle bli sjukt kul att komma ut och jobba som förskollärare. Alla de där förväntningarna och förhoppningarna kastades omkull ganska omgående och sen dess har större delen av studietiden bestått av ångest inför mitt yrkesval. De flesta som känner mig har nog hört mig, ett flertal gånger, säga att det inte är det här jag vill jobba med. Men nu är jag en sån person att det jag påbörjar, det avslutar jag. Att hoppa av utbildningen helt var det alltså aldrig något tal om. Jag har under hela den här tiden väntat på att nåt ska ändras och att det skulle börja kännas kul igen. Min förra omgång med VFU började jag känna att jo, men kanske att det här kan funka ändå... Men det var fortfarande mycket tvekan. Idag har jag gjort min första VFU-dag på min sista termin, jag gick dit med sjukt höga förväntningar och äntligen hände det! Efter den här enda dagen fick jag tillbaka den där känslan jag hade när jag gick i åttan och jag längtar redan tills imorgon. Ångest har bytts ut mot längtan och tvivel till förhoppningar. Att gå iväg med höga förväntningar var en risk, men vad hade jag egentligen att förlora?  Det enda jag kan göra nu är att hoppas att resten av den här perioden kommer att kännas lika bra och att jag kommer att känna mer glädje än ångest över att avsluta de här fyra årens studier.
 
Det här kommer nog bli bra ändå. Eller..?

Om att veta vad man tycker

             2013-09-08 @ 18:12:00
Om det är något jag har haft svårt för under de senaste åren är det det där med att stå för mina åsikter. Sanningen bakom varför detta har varit så svårt är enkel, jag har inte vetat vad som varit mina åsikter. Jag har inte haft nån aning om vad jag tycker och tänker, och att stå för något jag inte känner mig säker på är helt enkelt inte min grej. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer om hur det kunde bli så, att jag inte visste vad jag själv tyckte och tänkte, men så har det iallafall varit. Länge. I samband med att jag lyckats ta mig ur den där avdomnade dimman har jag börjat bli mer medveten om mig själv, vad jag tycker och tänker. Allt från små saker som vad jag tycker om för musik och mat, till vad jag anser om samhällsfrågor och politik. Men den allra största skillnaden är att jag nu kan stå för det, så länge jag faktiskt vet vad jag tycker. På senare tid har jag blivit bättre på att istället för att bara följa med strömmen och tycka som den jag pratar med börjat reflektera över vad jag själv tycker och har jag inte varit säker har jag helt enkelt sagt jag vet inte. Att jag inte vet betyder inte någonting, det betyder bara att jag behöver få lite mer tid till att fundera. Jag börjar bli trött på att låta andra ta beslut åt mig, något jag vant mig vid. Jag har inte ens behövt reflektera över vad jag tycker och tänker själv, någon annan har alltid hunnit före och serverat "mina" tankar och åsikter åt mig. Inte många gånger har någon ifrågasatt mig ordentligt. Men när jag väl blir ifrågasatt om vad jag tycker blir det plötsligt svårt. Jag fick en enkel fråga förra helgen. Om jag tycker att det är roligt med dragshow. Jag blev faktiskt helt paff av den frågan och jag visste inte först vad jag skulle svara. Den som ställde frågan tyckte inte att det var specielt roligt med dragshow, det hade då varit så enkelt att bara säga att nää, det var nog rätt tråkigt... Istället blev mitt svar lite tvekande, att det är väl kanske lite roligt. Ibland. Men vet ni, jag tycker dragshow är roligt, för det mesta och inte bara ibland. Så det så.
 
 

Att känna allt

             2013-09-07 @ 16:02:00
Jag är en väldigt social person, det har jag alltid varit. Att vara social har både sina för- och nackdelar, ibland är det som att bara för att man är en social person får man en viss stämpel på sig. För ett tag sen berättade min syster för mig om olika personlighetstyper och fastslog att jag var en klockren I-person. Hon förklarade vad det innebar, bland annat att man är väldigt social, spontan och förvirrad. Där och då kände jag att jag inte alls kunde identifiera mig med den personlighetstypen (förutom den förvirrade biten), jag kände mig inte det minsta social och under en ganska lång tid hade jag mest känt mig blyg och osäker när jag var bland människor. Inte bara nya människor, även att vara med mina vänner var svårare än det varit tidigare. Jag började känna mig socialt handikappad och undrade vad det var för fel på mig, när blev jag en så tråkig person?
 
För inte så länge sen smög det sig på mig och det är först nu jag inser vilken ordentlig depression jag varit i. Jag har alltid tidigare under mina deppiga perioder kunnat se det själv och kunnat göra någonting åt det. Men den här gången var det helt annorlunda, det som syns så tydligt nu såg jag inte alls. Jag hade ingen ork eller energi till någonting, ingenting lät roligt och att träffa folk kändes mer som en plåga än ett nöje under vissa perioder. Jag reflekterade ett par gånger över hur sällan jag skrattade och att när jag väl skrattade aldrig kände skrattet i mig. En dag bröts det och det var där någonstans jag började bryta mig ur det där hopplösa. Jag skrattade, både inuti och utanpå, och det kändes som en sån befrielse! När jag sen var på min lilla minisemester i Karlstad och jag första kvällen där badade i Klarälven slog det mig så starkt att det här var första gången jag kände mig lycklig på väldigt väldigt länge. Det var en känsla jag hade glömt bort och trodde att jag aldrig skulle känna igen, men när jag väl kände det kände jag det tusen gånger starkare än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. 
 
Jag vet att det finns många jag försummat, som jag motat bort och antagligen sårat. Till er kan jag bara säga - Förlåt. Nu är jag på väg tillbaka, jag känner mig starkare än på länge men fortfarande skör. Jag börjar känna mig mer som mig själv än vad jag gjort på flera år och jag börjar komma till insikt om många saker i mitt liv. Från och med nu ska jag vara mer försiktig med mig själv, jag kan inte låta mig själv drunkna i allt längre. Jag kommer antagligen vara mer selektiv framöver och vissa delar måste tyvärr skäras bort helt och hållet. Jag vill kunna fortsätta känna mig lycklig, jag vill kunna skratta så att det bubblar i hela kroppen och jag vill kunna känna. Jag har varit avdomnad alldeles för länge, nu är det dags för mig att återgå till verkligheten. Men jag måste erkänna att det känns lite läskigt också. Från att känna ingenting till att känna allt. Men i ett val om allt eller inget är det ändå ganska lätt. Jag vill ha allt, känna allt. Det är bara då man verkligen lever.
 
Skillnaden syns i ögonen. Så jävla tydligt.
 

Drömmen om en hund

             2013-08-28 @ 22:39:19
Finns det något plutt önskar sig mest i hela världen är det en hund. Hur han har kunnat bli så hundtokig som han har blivit har jag ingen aning om, men så är det iallafall. Själv är jag ingen hundmänniska alls, till plutts stora besvikelse. Plutt vill så gärna ha en hund att han flera gånger föreslagit att vi ska göra oss av med katten och istället skaffa en hund. Någon hund kommer det antagligen aldrig bli här hemma (jag vet att man aldrig ska säga aldrig, därför säger jag antagligen), så istället försöker jag få plutt att inse att det kan vara ganska roligt att ha en katt också. Nu har han iallafall insett att man kan leka med en katt, något de båda två tycker är fantastiskt roligt! Men mest nöjd blev nog plutt idag, när vi äntligen tog med oss katten ut på en promenad. Hon har tidigare varit utekatt, på den tiden vi fortfarande bodde i huset, men sen vi flyttade till lägenhet känns det inte så bra att låta henne springa omkring ute bland bilar och massa folk som kanske inte alltid är så snälla mot djur. Det var en nöjd katt och en nöjd plutt, kanske kan han bli nöjd med att få gå ut med katten nu när vi inte har någon hund..?
 
Två nöjda filurer
 

Sluta tänka, börja göra

             2013-08-19 @ 22:41:02
Om man vill få ut något av livet tror jag att det är viktigt att man vågar utmana sig själv och, kanske viktigast av allt, att man vågar tro på att man själv är kapabel att klara av sånt som andra säger att du inte klarar av. Att kasta sig ut i okänt vatten kanske känns läskigt, men när man väl har vågat ta det där första hoppet känns det ändå rätt bra, just för att man vågat. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och funderat över något jag vill göra mer än något annat här i världen, men nästan varje gång backat och fegat ur. Hur många är vi egentligen som sittar hemma i soffan med stora drömmar som aldrig blir verklighet, just för att vi själva inte varit modiga nog att satsa? När man tänker på alla de där tillfällena man tagit ett steg tillbaka inser man ganska snabbt att mycket av det egentligen är små petitesser, vad hade man egentligen förlorat på att satsa? Vad är det värsta som kan hända egentligen? Av egen erfarenhet kan jag säga att jag aldrig har ångrat en sekund av de gånger jag faktiskt har vågat och bara gjort, utan att tänka efter så himla mycket. Det jag däremot ångrar är alla de där sakerna jag varit för feg för att satsa på. Jag försöker alltid bortförklara min egen feghet med rationella och logiska orsaker till varför jag inte satsat. "Det är fel tidpunkt i livet", "Jag kan inte bara flytta ifrån allt", "Jag mår bättre av att veta vad som ska hända"... Allt det där är egentligen bara skitsnack från min sida. Det är aldrig någonsin "rätt" tidpunkt i livet för någonting, flytta ifrån allt kan man visst göra och att jag mår bättre av att veta vad som ska hända? Gör jag verkligen det? Mår jag inte ännu bättre av att veta att jag lyckats med något jag verkligen velat?
 
Om jag hade väntat på rätt tidpunkt i livet hade jag antagligen inte skaffat några barn än och flyttat ifrån allt har jag redan gjort och därmed bevisat att det går, även om det kanske inte riktigt blev som jag hade planerat. Jag tänker såhär, det är dags att sluta upp med att bara tänka och börja göra istället. Jag struntar i att jag inte vet exakt vad jag tycker är värt att satsa på först, jag får helt enkelt börja med en sak och sen får det bli som det blir. Jag tänker inte kasta bort mer tid med att bara tänka på allt jag vill göra. Inget mer jag kan inte, för jag kan klara allt!
 
Let's do this!

Om att vara sann mot sig själv

             2013-08-19 @ 18:03:00
Jag ska erkänna en sak, det finns tillfällen då jag önskar att det jag tycker är viktigt i livet skulle vara enbart ytliga saker. Att jag kände på morgonen att det viktigaste den här dagen var vad jag hade för kläder, att jag skulle sminka mig och sen känna att livet var rätt härligt. Men det är inte riktigt så jag funkar, jag kan inte låta bli att känna att något så banalt som utseende inte är speciellt viktigt, egentligen. Inte heller om den musik jag lyssnar på är rätt i andras ögon eller om jag har koll på rätt tv-serier. Det finns så mycket annat att lägga fokus på, samtidigt känner jag mig oändligt trött på allt som handlar om att passa in i någon slags mall som finns. Jag har spenderat alldeles för många år med att försöka vara andra till lags och att försöka passa in. Att göra saker för andras skull, även om det kanske inte riktigt stämde ihop med den person jag egentligen är. Jag tror att det var det som fick mig att fatta beslutet att jag ville spendera tid åt mig själv, mycket tid.
 
Jag har tidigare haft förhållanden där jag inte riktigt har haft utrymme att vara mig själv, jag har fått ändra och anpassa mig så pass mycket att jag tillslut inte hade en aning om vem jag var. Jag började senare ifrågasätta allt i mitt liv, allt från vad för slags kläder jag tog på mig och vilken musik jag lyssnade på, till vad som var mina egna genuina åsikter och om det märke jag valde när jag köpte cola verkligen var det jag gillade bäst. Det enda sättet för mig att få ordning på allt detta har varit genom att vara själv, utan allt för mycket inblandning av andras tankar och åsikter om allt. Självklart är andras åsikter något man inte kommer ifrån, men med tiden har jag blivit säkrare i mig själv och mina tankar och beslut och då har det även blivit lättare att inte lyssna så mycket på vad andra säger. Jag har lyssnat alldeles för mycket på andra tidigare, nu är det dags att jag lyssnar på mig själv. Ibland faller jag dit, men för det mesta går det rätt bra. Jag har äntligen insett att det jag tycker och tänker faktiskt är värt något och ingenting som jag tänker låta andra dra ner i skiten och smutskasta i försök att få mig att ändra på mig. Det har varit långt ifrån lätt och antagligen har jag fortfarande en hel del kvar att lära om mig själv, men det viktigaste av allt är nog att jag nu är medveten om hur jag fungerar och att jag hör varningsklockorna skrälla så fort jag befinner mig på djupt vatten. Löftet till mig själv är att aldrig mer försöka anpassa mig efter andra, att aldrig mer göra något bara för att det är så någon annan tycker att jag ska göra och aldrig mer ska jag tvivla på mig själv. Jag vet att jag kommer bryta det löftet många gånger till, men det är okej. Det är en del av processen. Jag vill leva mitt liv som om det vore mitt eget.
 
 

Livspusslet

             2013-08-18 @ 19:37:55
Jag kan inte låta bli att förundras över hur olika livet kan se ut från år till år. Ibland är det nästan som att olika år är separata delar ur olika liv, mycket hänger inte ens ihop. Men det är ett liv och på något sätt måste bitarna passa ihop, även om det kanske inte syns på vilket sätt direkt. Att få bitarna att falla på plats är en lång process och när man äntligen tror att man är på rätt väg är det plötsligt någonting som händer och skakar om allt igen. Ibland undrar jag om man verkligen kommer att lyckas få alla bitar att passa ihop någon gång, eller om det helt enkelt är såhär det ska vara. Jag räknar inte med att lyckas få alla bitar på plats, men jag hoppas att jag iallafall kan lyckas få ihop några stabila bitar som kan smälta samman och bli en helhet. Något tryggt och stabilt att luta mig tillbaka på när resten av bitarna skakas om och hamnar i oordning. Det känns som att jag kommer närmare den där lilla helheten, men än är det en hel del sprickor kvar. Ibland känns det som att livet vet att jag börjar slappna av och allt spricker upp igen. Men jag tänker fortsätta hoppas.
 
 









    RSS 2.0